Jakob på resa – En reseblog

Luffa i Luzern, unna sig i Utrecht

Schweiz är fint, men jäkligt dyrt. Vi är glada att vi bara hade bokat två nätter i Luzern, för det var ingen billig stad direkt. Det hade vi iofs redan insett på förhand, när vi letade hotell, så det vi hade bokat var resans chansning. Magic Hotel, med deras rum “Mystic”, och man kan väl säga att bilderna på hemsidan inte gjorde det rättvisa. Vi spenderade dock inte alltför mycket vaken tid på rummet, så det dög för våra syften, men jag skulle nog inte rekommendera det till någon annan.

Lätt det märkligaste hotellrum jag bott på. Här syns inte spegeln i taket, eller ballerinakjolen vid ingången..

Men förutom detta var Luzern en jättehärlig liten stad, med berg runtomkring och belägen vid en sjö med turkost vatten. Vi tog en tidig kväll efter snordyra burgare för att kliva upp tidigt på onsdagen och utforska.

En gammal bro i bakgrunden, två ynglingar i förgrunden

Pigga och glada klättrade vi på onsdagsmorgonen upp på den gamla muren som ligger kvar i stan, och sprang upp och ner i flera av de torn som fortfarande är bevarade. Efter den benträningen tog vi en linbanehiss upp till en utsiktsplats för ännu mer utsikt över staden, och sen lite stärkande men dyr lunch, innan det var dags för resans andra escape room. Utan att avslöja för mycket kan jag meddela att vi lyckades med vårt uppdrag, och aliens kommer tacka oss. Kvällens middag var svindyr och inte så minnesvärd, men vi fick iaf rösti så vi kände att vi ätit lokalt!

Högst upp i det tornet kan man klättra upp

På torsdagen hoppade vi på tåget, sa ciao till Schweiz och brände vidare till Utrecht via Basel och Frankfurt. Med minimala förseningar kom vi fram till Utrecht Central där vi mötte upp vår värd Ruben på stationen och fick nycklarna till vårt Airbnb. En lägenhet på nionde våningen, som kanske inte var den bäst städade, men ändå trevlig. Efter en lång resdag gick vi till närmsta snabbköp och köpte en plockmiddag som fick avnjutas med Rubens påbörjade vin som han lämnat till oss.

Dagen därpå var det fredag och strålande sol, så vi packade en liten väska och drog till Amsterdam över dagen, vilket blev en riktig pangdag. Sol, lagom med folk (det vill säga massor, men inte orimligt många) och fantastiska pommes frites. Vi hann också med en båttur på kanalerna och dessutom resans tredje escape room, i Terminator-stil, som var ett av de bästa vi spelat. Riktigt skoj!

Amsterdam är typ fullt av gulliga kanaler, nästan överallt faktiskt!

På lördagen stannade vi i Utrecht för att upptäcka mer av den staden, som känns som ett mindre och lugnare Amsterdam. Vi fick mer kanaler, mer cyklar, mer gamla smala hus och små gränder, och jag fick äntligen bitterballen, som var.. sådär.

Söndagen hade vi inget planerat, så över mexikansk mat på lördagskvällen bestämde vi oss för att utnyttja det faktum att vi har interrail-kort, och dra till Haag över dagen. Där gick vi mest runt lite planlöst, men lyckades ändå se lite fina saker, som tulpaner, chinatown och fredspalatset, där internationella domstolen har sitt säte.

Nu är det måndag och vi sitter på tåget igen, med Utrecht bakom oss. Dagarna börjar flyta ihop lite, och städerna blir svårare och svårare att särskilja, men det är ett väldigt härligt sätt att resa det här. Vi är på väg till Belgien, med ett planerat stopp i Antwerpen innan vi anländer Gent måndag kväll, där vi har resans längst hotellbokning, hela fem nätter. Vi räknar dock med flera dagsutflykter till olika städer, och kanske till och med länder, så än finns det mycket att se och fota. På återseende!

Bayern, Baby!

Världens mest sporadiska reseblogg är tillbaka! Denna gång för att dokumentera vår tågluff genom Tyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna och Belgien. En resa som har varit på gång länge, men till slut blev av!

Det hela började som det så ofta gör, på Stockholms Centralstation, där vi bordade vår NightJet som skulle ta oss ner till Berlin. När vi öppnade dörren till vår kupé möttes vi av en förvånad kvinna som trodde att det var hennes hytt, men hon hade nog inte riktigt förstått hur små dessa kupéer var. Hon fick snällt smita in till sin man, och vi såg till att låsa skjutdörren mellan oss ordentligt. Även om det var trångt var det mysigt, och med lite medhavd mat, reseskumpa och påskägg gick det snabbt tills det var dags att tillkalla konduktören och krypa ner i våra kojer. Jag sov väldigt gott, Lina kanske något sämre, men ändå helt okej. På det hela taget en riktigt bra upplevelse.

Efter vi rullat in i Berlin före utsatt tid på torsdagsmorgonen tog vi oss ut för lite frisk luft, en snabb glimt av TV-tornet och sen direkt tillbaka in för att hoppa på nästa tåg till München. Det här med Interrail är ju himla smidigt. Väl framkomna till München checkade vi in på vårt pyttelilla rum på det välbelägna Buddy Hotel, och gav oss ut för att utforska staden. Marienplatz med sitt klockspel var väl kanske inte direkt en överväldigande upplevelse, men väldigt fint, och överlag var det en mysig stadskärna. Vi var dock sugna på annat än turistande, så vi styrde stegen mot Hofbräuhaus München, en ölhall med anor från 1500-talet, tusentals sittplatser och öl i literssejdlar. En stor öl och en stor pretzel gjorde susen för två tågtrötta typer.

På fredagen kände vi oss kulturella, så vi tog en promenad norrut och besökte Alte Pinakotek och Pinakotek die Moderne, en väl spenderad förmiddag med solrosor och annat fint. Efter lite vila gick vi sen till ännu en av alla gamla ölhallar, Augustiner Bräustuben där vi satt lååångt under jorden in en vacker sal och drack och åt gott.

På lördagen hade vi inga direkt planer förrän vårt tåg till Salzburg skulle gå efter lunch, så vi bestämde oss för att utnyttja tiden till att besöka Dachau. Hemskt och bra och vidrigt.

Något dämpade satte vi oss på tåget och åkte vidare till Salzburg, där vi möttes av grå himmel och lätt regn. Efter en promenad till vårt mysiga hotell Bergland insåg vi att resans första escape room som vi bokat i Salzburg låg ca 300 meter från hotellet, en mycket välkommen upptäckt med tanke på trötthet och rådande väderlek. Med en ynka ledtråd kunde vi lätt lista ut mysteriet med mordet på Grand Budapest Hotel, och efter det firade vi med indisk mat och en tidig kväll.

När vi checkade in varnade receptionisten oss för att på söndagar var allt stängt, och eftersom det var påsk skulle det vara stängt överallt på måndagen med. Därför var det med en viss tveksamhet vi gav oss ut i regnet på söndagsmorgonen, men våra farhågor visade sig vara något överdrivna. Vi kunde promenera runt i gamla stan, äta äkta Mozartkugeln på Konditorei Fürst, besöka Schloss Mirabell och dess dvärgträdgård och se Mozarts födelsehus.

På kvällen promenerade vi längs floden Salzach till Augstiners ölhall i Salzburg, där man tvättade sin egen keramiksejdel innan man beställde sin öl och slog sig ner i de stora salarna. När vi lämnade för att promenera tillbaka till stadskärnan hade solen brutit fram genom molnen och Mönchsberg bjöd på spektakulära utsikter i kvällssolen.

Måndagen tog vid med strålande sol från start, så vi tog oss upp till fästningen som ligger på ett berg mitt i stan, med ännu fler fantastiska utsikter. Lunchen intogs på Stieglkeller, som namnet till trots bjöd på utsikt den med, där jag äntligen fick äta gulash mit knödel och Lina fick prova efterrätten Kaiserschmarrn.

Stärkta av lunchen och det fina vädret beslöt vi oss för att promenera runt och besöka några av de platser som varit med i Sound of Music, bland annat nunneklostret Nonntal och det maffiga huset Leopoldskroon. Vid det här laget kände vi att vi hade gjort det mesta vi ville i Salzburg, så vi satte oss i solen och njöt av en Almdudler (lokal läsk) innan vi gick för att äta en sista traditionell måltid (Wienerschitzel och Apfelstrudel!) och promenerade hem till hotellet, trötta och nöjda.

Idag sitter vi på tåget till Luzern, med mäktiga alper på båda sidor som såklart är helt omöjliga att fota genom ett tågfönster. En av de längre tågresorna under resan, men efter totalt 55000 steg de två senaste dagarna är det ganska skönt med en resedag.

Fantastiska Filippinerna

Efter några intensiva dagar i Hong Kong gick vi så upp en tidig måndagsmorgon och tog en taxi till flygplatsen för färd mot Filippinerna. Då ingen av oss varit där tidigare eller visste så mycket alls hade vi gått helt på rekommendationer och googling, och hade valt att åka till ön Palawan, i sydöstra Filippinerna, med några olika stopp inplanerade under våra nästan två veckor.

Första destinationen var Puerto Princesa, öns huvudstad, där vi hade några dagar för att acklimatisera oss. En vääääldigt utspridd stad, med låga hus och skjul om vart annat och där “trehjulingar” (lätta motorcyklar med en kabin påbyggd) åkte i hundratals på alla gator. Bilar var ovanligt och taxis finns inte alls på ön, så det är trehjuling som gäller. Efter lite lätt upptäcksfärd tog vi en tidig kväll för att vara pigga och glada för nästa dags utflykt, till Underground river.

Vissa delar var ganska ruffiga, men ändå väldigt fint

Vi hittade craft beer i Puerto Princesa med!

Puerto Princesa Subterranean River National Park, som är det fulla namnet, är en underjordisk flod inuti bergen och ett UNESCO världsarv. Det är även utvalt som ett av världens nya sju naturliga underverk, och något de var väldigt stolta över. Morgonen började med en slingrig färd i minibuss i några timmar tills vi kom till Sabang, en liten stad där vi fick hoppa på en båt som var den mest högljudda jag någonsin varit på som tog oss ut till viken där mynningen var. Efter lång väntan bland massa andra turister i hjälmar och flytvästar fick vi till slut gå ombord på en liten båt som paddlades fram, och åka in i grottan.

Tyvärr gick det inte att ta speciellt bra bilder där inne, men ni får ta mitt ord på att det var en häftig upplevelse. I taket hängde fullt av fladdermöss och överallt var stora stalaktiter och stalagmiter som formats under årtusenden, och hela vägen fortsatte bara grottan. På sina ställen var det trångt och sen öppnades det upp i stora salar där ficklamporna knappt nådde upp till taket. En väl spenderad dag, även om det tog många timmar i transport för att komma dit och hem.

Dagen därpå var det dags att åka vidare, upp till öns norra spets, till El Nido. En sextimmars minibussfärd följt av 20 minuters trehjuling för att komma till vårt hotell lämnade oss ganska möra, men när vi gick ut till stranden glömde vi snabbt det. Även om det började skymma såg vi att det var helt magiskt. Mycket riktigt, när vi vaknade nästa dag och gick ut var det svårt att förstå hur perfekt vi hade valt. Tydligen var området vi hade valt, Lio Beach, lite av en lyxresort. Vi hade nog fått ett bra pris för att det inte var högsäsong och det var fortfarande under uppbyggnad, vilket gjorde att det var väldigt lite folk att trängas med. Några helt okej restauranger och barer, ett bra hotellrum och en magisk strand med vatten som var helt underbart att bada i lovade gott för vår semester.

Vi tillbringade några dagar med att bara slappa, läsa, bränna oss lite lätt i solen och allmänt vila upp oss. Enda motionen var att hoppa i vågorna, något vi dock gjorde i många timmar. Vi passade även på att ta en Island tour, där vi tillsammans med 20 andra turister blev runtskeppade till olika sevärdheter bland öarna. Trevligt och fint, men eftersom det var massor av andra båtar med hundratals andra turister kändes det lite klaustrofobiskt. Men vi fick se lite fina laguner och snorkla några timmar, så det var ändå en härlig dag.

Efter fem nätter gjorde det lite ont att säga adjö till Hotell Covo och Lio Beach, men vi hade en destination till som ändå lockade, nämligen Modessa Island. Efter fyra timmar minibuss (ser ni ett tema i transporterna här?) kom vi till Roxas på östsidan av ön där vi bordade en båt till Modessa, en liten ö som är en egen resort. Efter ett varmt välkomnande blev vi visade till vår hydda. Vi hade läst på innan och visste att det skulle bli mer spartanskt, men det var ändå något av en chock att gå från halvlyxigt hotell till en trähydda utan AC, där elen till fläkt och lampa bara fungerar mellan 18-08 och dusch och handfat endast har saltvatten. Men utsikten från terassen och hängmattan gjorde ändå att det kändes helt värt.

Något mer sparsmakat inne. Fördel: lätt att borsta ner sanden mellan golvspringorna. Nackdel: vad som helst kan krypa upp där..

Precis utanför vår hydda. Ändå värt det.

Själva ön är liten, den tar ca 15 minuter att gå runt, men det känns ändå inte trångt eftersom de max tar in 60 gäster och när vi var där var det färre än så. Samtliga måltider ingår, så det är inte mycket man behöver göra mer än att bestämma vad man ska göra. Snorkla, sola, bada eller det jag såg fram emot; dyka. På ön fanns en liten dive shop med en engelsman vid namn Richard och hans medhjälpare Randy som hjälpte mig att fräscha upp mina något rostiga dykkunskaper. Tre dyk på det lokala Tarvis Reef hann jag med under våra dagar på ön, och jag kom återigen ihåg hur mycket jag älskar det. Jag måste försöka hitta något hemma för att hålla i det när jag återvänder till Sverige.

Snorklingen och dykningen bjöd på fantastiska upplevelser med färgglada fiskar, sköldpaddor och stingrockor samt sjöstjärnor i massor. Magiskt. I övrigt flöt dagarna på, vi tog en liten island hopping tour en dag men annars slappade vi mest, njöt av stillheten och miljön och spelade backgammon i solnedgången.

När vi lämnade Modessa för färd tillbaka till Puerto Princesa och sen vidare hem till Shenzhen var det med visst vemod, men det kändes ändå helt okej, som att vi hade fått en av de bästa semestrar vi kunde. Och jag kan säga såhär, den första duschen på hotellet i Puerto Princesa efter fem dagar av saltvattensdusch var ganska underbar.

Nu är vi åter i Shenzhen, lite drygt halva vår vistelse har passerat och nu väntar en period av besök. Linas vänner invaderade vår lägenhet i en vecka, och vi har nu precis hunnit tvätta och städa det mesta innan mamma och Maria kommer om några dagar. Sen i december kommer Anki och Martin tätt följt av Linas föräldrar som ska hjälpa oss att fira jul här i Kina. Hoppas ni har det bra därhemma!

Vardag, storm och Hong Kong

Efter vår resa till Beijing återgick livet ganska snabbt till vardag här i Shenzhen.

Lina åkte till Sverige en tur och kom tillbaka med riktig ost och ett bröd från Fabrique vilket smakade gudomligt, och en kollega till henne från svenska kontoret kom på besök så vi gick till Windows of the World och såg miniatyrer av världens mest kända byggnader. I en stad som är helt “konstgjord” känns det väldigt naturligt med ett sånt ställe, och även om vi var där en sen kväll och inte såg allt i dagsljus var det en konstig blandning av häftigt och menlöst på samma gång.

Efter månader av toast och plast-ost var detta sagolikt gott.

Men det mest dramatiska som hänt var nog när stormen Mangkhut drog in över Hong Kong och Shenzhen. Den värsta tyfonen som drabbat området på 50 år, och vi var mitt i den (eller inte riktigt, men i varje fall i utkanten). Vi trodde att vi var väl förberedda, med gott om dricksvatten och mat som gick att äta utan uppvärmning eller så. Vi såg fram emot en skön söndag inomhus där vi kunde kura ner oss i soffan med tv-serier medan stormen piskade utanför.

Ganska snabbt insåg vi att det kanske inte riktigt skulle bli så mysigt, runt lunch ven vinden så högt att vi inte hörde tv:n och sen kom regnet på riktigt. Vad som först bara var ett ordentligt oväder övergick snabbt i ett av de mest utmattande dygn vi varit med om, när regn och vind kom i såna volymer att vatten började pressas in i lägenheten genom lister och karmar. Runt 14 var vi i fullt beredskapsläge med hinkar, handukar och moppar, och sen höll det på i nästan tolv timmar, med bara några minuters rast här och där. Vi hade båda blåsor på händerna av att konstant vrida ur handdukar i hinkar, och sprang från rum till rum för att förhindra att alltför mycket vatten rann in och skadade golv och annat. Vår lägenhet känns väldigt välbyggd och fin i vanliga fall, men detta var den inte riktigt byggd för.

Trots våra insatser blev det vissa skador. Det hade kunnat bli mycket värre dock..

På måndagen vaknade vi upp till ett Shenzhen där gatorna var gröna av fallna träd och kvistar, men med 240 000 arbetare utkommenderade tog det inte många timmar innan det var rensat. En speciell upplevelse, och jämfört med många andra så kom vi väldigt lindrigt undan, men det var lätt en av de mest fysiskt och psykiskt utmattande dagarna jag varit med om.

Några dagar senare var det dock dags för något betydligt roligare. Jag har ju ett visum med bara två inresor och där jag får stanna upp till 180 dagar varje gång så nu var det dags att lämna landet för att påbörja mina nästa 180 dagar. Eftersom jag bara har en utresa så passade vi på att ta en semester och göra en lite längre resa. Vi hade många olika förslag på resmål, men då vi bor i en stor stad så kände vi att åka till ett land med mer stadsorienterad semester (vi funderade på Sydkorea, Japan och flera andra länder) inte lockade så mycket utan vi behövde lite sol och bad. Efter lite googlande och rekommendationer föll valet på Filippinerna, vilket i efterhand känns som det bästa val vi kunde ha gjort.

Men först passade vi på att ta några dagar i Hong Kong. Det är ju lite av det trista med mitt visum, att vi inte ens kan besöka Hong Kong eftersom det räknas som att lämna Kina, men nu fick vi äntligen åka dit. Och ojoj. Det bor förvissor många människor i Shenzhen, och på vissa ställen och tunnelbanestationer kan det ibland vara mycket folk, men det var verkligen ingenting mot Hong Kong.

På en yta något mindre än Öland, där bara en fjärdedel är faktisk stad bor det någonstans runt sju och en halv miljon, och det kändes. Hus, affärer och restauranger trängs med människor och bilar, och det råder ett konstant lågmält kaos. Första dagen gick vi mest runt och tittade, och på kvällen hittade vi ett craft beer-ställe (vi är ganska duktiga på att göra det både här och där) där vi träffade en svensk som vi pratade lite med. Lite överväldigande men häftigt.

Dag två åkte vi på inrådan från en vän till Temple of 10000 buddhas, ett tempel på en kulle där vägen upp är kantad av guldgula statyer och templet själv innehåller trettontusen små buddhastatyer. Lite galet, och ganska häftigt. Efter lite lunch, shopping och slappande tänkte vi att vi skulle åka den kabeldrivna spårvagnen upp till Victoria Peak och se solen gå ner över staden. Det vi inte riktigt tänkt på var att det var andra som ville detsamma, speciellt som vi hade tagit vår semester i anslutning till den kinesiska nationaldagsveckan när alla kineser är lediga och passar på att resa.

Efter ca två och en halv timme fick vi iaf åka upp, och även om solen hade gått ner sen ganska länge så var det en fin utsikt som väntade oss där uppe. Sen fick vi köa ca 40 minuter till för att åka ner samma väg, och vid det laget var det dags att äta en sen middag och gå till hotellet för att lägga oss. Dagen därpå skulle vi tidigt tidigt till flygplatsen för vår nästa destination: Filippinerna! (fortsättning följer i nästa inlägg, kommer förhoppningsvis imorgon).

Bedårande Beijing

Som jag skrev i slutet av förra inlägget har vi då varit iväg på en ny liten tur i det här ganska stora landet. Den här gången var målet inget mindre än själva huvudstaden, Beijing. Vi hade ursprungligen tänkt oss ett lite längre besök, men eftersom andra planer börjar fylla ut kalendern nöjde vi oss med en långhelg. Torsdagmorgonen började ungefär lika snortidigt som förra resan med en taxi ut till flygplatsen, Starbucksfrukost och en relativt smidig 3-timmarsflight till Beijing Capital Airport.

Mitt första intryck från taxin på väg in till hotellet var att Beijing är en väldigt mycket mer eklektisk stad än Shenzhen. Där Shenzhen vuxit från 30000 invånare till 12 miljoner på 30 år och är väldigt planerad med höghus och stora raka gator är Beijing en mycket mer organisk stad där skyskrapor blandas med tempel och hutonger, traditionella bostadsområden med låga hus och trånga gränder. Vårt hotell låg perfekt beläget på en sån gata med hundratals restauranger och snack shops och fullt av folk som promenerade.

Vi checkade in, dumpade våra väskor och gav oss direkt ut för att upptäcka staden. Eftersom vi visst att vi skulle upp tidigt dagen därpå tog vi det dock ganska lugnt, och gick bara till Beihai park, en stor central park med en sjö som vi vandrade runt. Efter det drog vi tillbaka till hotellet och den brewpub som av en slump låg i porten bredvid, där vi testade lite lokal öl innan vi gick och la oss tidigt.

Så kom fredagen med resans höjdpunkt, muren. 06.30 mötte vi vår förare för dagen som stod och väntade utanför hotellet. En kinesisk kollega till Lina hade hjälpt till att boka, då han inte pratade någon engelska, men med hjälp av översättningsappar och gestikulerande kunde vi ändå kommunicera hyfsat. Han körde oss en och en halv timme utanför stan, till Mutianyu som är ett av de områden där man kan komma upp på muren. Eftersom vi var hyfsat tidiga så var det inte så mycket folk där än, och med lite hjälp fick vi biljetter till bussen som tog oss till linbanan som tog oss upp på muren.

Själva muren är en ganska surrealistisk upplevelse. Ungefär lika mytomspunnen som pyramiderna, men när man står på den är det ju bara en stenmur. Men sen tittar man sig omkring, och ser hur hög den är, hur massiv den är och hur den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Svindlande.

Med linbanan hade vi kommit upp nästan i ena änden av den tillgängliga delen så med ryggsäcken full av vatten och med löpardojor på vandrade/klättrade vi några kilometer tills vi kom till avspärrningen på andra sidan, där det blev för oländigt och farligt för att fortsätta. Vid det här laget låg solen på och kombinerat med höga trappsteg och en brant lutning rann svetten i rännilar. Utanför en bastu har jag aldrig svettats så mycket som där och då, men det var det värt. Promenaden tillbaka skedde på rätt darriga ben, till vi kom tillbaka till linbanestationen där vi tog en slags rodel ner från berget i en metallbana. Kul, men farbrorn före oss som bromsade sig ner gjorde att vi inte riktigt fick känna fartvindarna i håret.

Efter en lyckad murstrapats och lite lunch (kanderad potatis var… intressant) tog vår driver oss tillbaka till stan och släppte oss vid det kejserliga sommarpalatset. Där vandrade vi runt sjön, njöt av grönskan och tittade på palatset tillsammans med en massa människor. Jag har ju även fått ställa upp på en del bilder (inte jättemånga, men säg ett tiotal), men här var nog den konstigaste med föräldrarna som ville att jag skulle hålla upp deras barn för ett foto. Vi ser väldigt avslappnade ut båda två.

Hej främling, kan du hålla mitt barn ett tag?

Lördagen var det dags att besöka himmelska fridens torg och förbjudna staden, men torget fick vi nöja oss med att se från andra sidan gatan för det var så mycket folk. Med tanke på hur stort det är (världens största torg!) säger det något om hur många människor som var där. Förbjudna staden har dock en maxgräns på 80000 besökare per dag och vi hade biljetter, så efter ett antal säkerhetskontroller och köer kom vi in och gick mellan de gamla templen och palatsen. Vackert, ofantligt stort och oerhört mycket folk.

På eftermiddagen tog vi oss till 798 Art zone, ett gammalt industriområde som en gång i tiden var ett fabrikskomplex för krigsmateriel men sedermera lagts ner och nu blivit ett slags konstcommunity. Även om gentrifiering och kommersialisering har börjat bli väldigt påtaglig var det ändå ett häftigt område med en massa gallerier och små butiker som sålde handgjorda saker. Vi strosade runt i några timmar tills vi var helt slut och satte oss på en uteservering för en öl. Ett plötsligt skyfall av typen “himlen öppnade sig nyss” gjorde att vi fick fly till en annan uteservering med stadigare tak, där vi bara skulle ta en öl till och lite mat. Dock ändrades allt när en “cool kille” som kom insläntrande visade sig vara en artist som skulle uppträda. Cover efter cover avverkades på förvånansvärt bra engelska (även om jag aldrig hört talas om Hotel Gillyfornia) och vi satt kvar, drack öl efter öl och skrålade med. En toppenkväll.

Söndagen var vi ganska sega efter två väldigt intensiva dagar, så vi flanerade runt i staden i lugnt mak. Bland annat besökte vi “Silk Market” , ett jätteshoppinghus för turister med folk som ropar efter en var tredje meter och märkeskläder av högst tveksam äkthet. Lite nudlar fick avsluta kvällen, och vår Beijing-vistelse då flyget gick hem igen ganska tidigt på måndagsförmiddagen.

Nu är vi åter hemma i lägenheten och nu blir det nog lite tyst här ett tag. Lina ska hem till Sverige i början av september, men i övrigt är det inga speciella planer förrän framåt slutet av september då vi funderar på en ny resa, och sen börjar vänner och familj komma på besök efter det. Avslutar med en bild från gårdagens balkonghäng. Vi har det rätt bra här.

Gulliga Guilin

Jag är lite dålig på att skriva här jämfört med tidigare resor, men så är det ju en lite annorlunda färd jag gett mig ut på denna gång. Till skillnad från en vanlig resa där man försöker pressa in så mycket som möjligt varje dag har vi hittat rätt mycket vardag här i Shenzhen.

Bland annat har vi upptäckt nöjet med att shoppa online. Taobao är världens största shoppingsite och även om den är på kinesiska så finns det agentsiter som ger ett engelskt interface, så nu ramlar det in paket då och då. Antalet personer som jobbar med att bara leverera bud i den här staden är smått otroligt, både paket och mat. Överallt åker det små elmoppar med leveranser, och det är lätt att vänja sig vid att få allt hem till dörren. I värsta fall kommer det till ett av de stora skåpen nere vid ingången, där man slår in en kod och plockar sitt paket. Supersmidigt.

Vi har också börjat våga oss ut på några små cykelturer, inte på några större vägar såklart men ner till vattnet och i söndags tog vi en tur till poolen en bit bort. Oerhört skönt att plaska lite i vattnet när det är 33 grader i luften och 70% luftfuktighet. Synd bara att man måste ha badmössa på sig, inte den snyggaste looken direkt. I övrigt blir det mest jobb, försöka lära sig lite kinesiska och gå till gymmet. Ungefär som hemma.

Vi tar det här med att ta seden dit man kommer på allvar.

Vi har också gett oss lite längre bort i staden, bland annat har vi besökt Dafen Oil Painting Village. Namnet till trots är det inte en by utan bara några kvarter, men där finns hundratals målare och butiker som säljer reproduktioner av kända konstverk och egna verk. Vi har även besökt en park där stora fält av lotusblommor växte i vattnet, tyvärr hade de flesta blommat över men ändå fint.

I Dafen fanns så mycket konst att den till och med låg på gatorna

Vackert, men tänk hur mycket vackrare om det var fullt av stora vita blommor!

En lite större utflykt har vi också hunnit med, till Guilin och Yangshuo. Vi hade hört att det skulle vara vackert där, så en lördagmorgon för två veckor sen gick vi upp klockan 5 för att ta tåget tre timmar till Guilin. Vi hade kanske inte riktigt läst på ordentligt och tänkte nog att Guilin skulle vara en liten by eller mindre stad, men det visade sig bo ca fem miljoner där. Hoppsan!

Även om området kring tågstationen var lite deppigt blev det genast finare när vi åkt in till centrum och checkat in på vårt hotell, med utsikt över floden och Elephant Trunk Hill, en kulle som ligger mitt i floden och som ur vissa vinklar ska likna en elefant som dricker vatten. De är väldigt stolta över den, för det var mycket i staden som handlade om elefanter. En shoppinggata med krimskrams, en matgata med goda nudlar och en stor fin park med utsikt på andra sidan av elefantkullen senare gick vi tillbaka till hotellet och åt middag med utsikt på deras takterass för att sen gå och titta på Solens och månens torn som var upplysta i natten. Jag tror nog nästan att de smällde högre än elefantkullen, iaf för mig..

Akta elefanten, en båt är på väg mot din snabel!

Morgonen därpå blev vi upplockade av en buss för att hänga med på turen ner till Yangshuo. En båttur längs floden Li var en mäktig upplevelse med de karakteristiska karst-bergen som tornade upp sig på båda sidor av båten. När vi kom fram till Yangshuo hann vi mest bara checka in på vårt hotell innan det var dags för nästa tur, denna gång med buss till “Shang Ri La”, ett slags park som visade kinesisk kultur för minoritetsfolkslag i Kina. Intressant och fint, men lite mycket andra turister och dåligt väder. Väl tillbaka i Yangshuo gav vi oss ut och utforskade West Street en smula, vilken kvällstid visade sig vara ett rent kaos med folk, trängsel, ljud och kommers. Försäljare, inkastare och turister i en salig blandning.

Dagen därpå tog vi det lite lugnare och utforska Yangshuo på egen hand. Vi gick runt några timmar i en stor park där lokalbefolkningen hängde och spelade spel, gjorde gymnastik eller bara umgicks. Där fanns också en liten kulle vi klättrade uppför för att få utsikt över stan, vilket ledde till att jag insåg att mina nyköpta shorts visade svett ganska tydligt. Så kan det gå.

På kvällen hade vi bokat en tur upp på ett berg, dit vi blev körda i en liten minibuss. Efter en ganska lång färd och tjugo minuters klättrande fick vi så vår belöning genom vad som var resans absolut vackraste utsikt. Mycket värt, och en perfekt avslutning på resan.

På torsdag drar vi på en ny tur, denna gång till Beijing och jag ska äntligen få se kinesiska muren. Jag ska försöka vara lite snabbare med att skriva ihop mina intryck efter det. På återhörande!

Check out Shekou

Nästan tre veckor har gått sen jag senast checkade in här, så det är dags för en liten uppdatering. Vi trivs utmärkt i vår nya lägenhet, och har börjat bekanta oss med Shekou och omkringliggande områden.

Tiden har förflutit ganska lugnt och vi börjar komma in i vår rutin. Efter att ha försökt sitta och jobba i soffan och i sovrummet i en vecka kom jag ganska snabbt fram till att jag behövde något mer organiserat, så vi monterade ner en av tre dubbelsängar i lägenheten och gjorde om ett av rummen till kontor. Lite bättre utsikt från det här kontoret än från det i Gamla Stan. Vi har också stökat om lite i lägenheten, en trip till IKEA för lite detaljer där vår smak kanske inte riktigt matchade tidigare boendes har gjort att det känns mycket mer som hemma nu.

Själva “kontoret” är något sparsmakat, men utsikten är det inga fel på.

På kvällarna tar vi ofta promenader i hettan, vi bor ju väldigt nära vattnet och det finns superfina strandpromenader där vi och en massa andra människor går och hänger. Vi har även gett oss ut och sprungit längs vattnet tre-fyra gånger, vilket är ohyggligt varmt och svettigt men fint. Ett annat kvällsnöje är att gå eller åka till olika områden och affärer vi blivit tipsade om. Walmart är något av ett återkommande mål, då de har både prylar till hemmet och mat som är lite mer västerländsk vilket hjälper oss acklimatisera oss i lagom takt. Annars fixar vi i lägenheten eller pluggar lite kinesiska för att kunna göra oss åtminstone lite förstådda. Vi kan numera åka taxi och kommunicera tillräckligt för att ta oss hem och jag kan beställa baozi, ångade degknyten med köttfyllning som är fantastiskt goda och knappt kostar någonting. Mums!

Hyrcyklar finns i tusentals, och lämnas precis överallt.

På helgerna försöker vi göra lite utflykter. Hittills har vi gått upp för ett berg, vilket var supersvettigt men härligt och utsikten var klart värd mödan. Vi har även åkt upp i Ping An, världens fjärde högsta byggnad, som också hade en rätt spektakulär utsikt. Igår var det ju som bekant fotboll, vilken vi såg tillsammans med ett gäng andra svenskar vi hittade via WeChat. WeChat är förövrigt det som gäller här, det är så man chattar med folk, betalar för allt och bokar taxis och beställer mat på restauranger med mycket annat. Swish, släng dig i väggen.

Högt hus. Ett höghus, skulle man kunna säga.

Här står vi och tittar ner sådär 450 meter.

Jag vet inte om det framgått av mina tidigare bilder, men det här är verkligen en jättestor stad.

Såhär en dryg månad in börjar vi känna oss rätt hemma här. Det är kanske inget ställe jag skulle vilja bo en längre tid men ett halvår eller så känns precis lagom.

Middag på italiensk restaurang för att fira ettårsdagen för vår första dejt. Nu sitter vi i Kina. Galet!

Tjenare Kina!

Nĭ hăo där hemma!

Snart två veckor har gått sen vi landade i Hong Kong och åkte över bron till vår nya hemstad Shenzhen. Det har varit två veckor av intryck och händelser men också en hel del rutin samt byråkrati.

På Hong Kongs flygplats blev vi mötta av vår chaufför, David, som vant guidade oss igenom processen att ta oss in i Kina. Mitt visum gäller bara för två inresor, så tyvärr kommer jag inte kunna åka över till Hong Kong på dagsturer vilket är lite synd. Men vi ska nog kunna ha trevligt i Kina också, det är ju ett ganska stort land trots allt.

Efter att vi checkat in på vårt hotell, Grand Mercure Oriental Ginza, gav vi oss ut och upptäckte området, vilket visade sig vara ganska dött. Hotellet låg i närheten av Linas jobb vilket var smidigt, men själva området det låg i var ganska tråkigt med mest banker och företag. Vi slog oss ner på en liten restaurang och insåg snabbt att det kommer bli lite krångligt här. Vår kinesiska är ungefär lika bra som mångas engelska här, så språkbarriären är påtaglig. Med hjälp av diverse appar lyckades vi ändå beställa in några olika fat med föda och bli mätta och nöjda.

Dagen därpå var det bara att ge sig in i rutinen, vi är ju trots allt inte på semester även om det kan kännas så ibland. Per-Arne, Linas företrädare, kom och mötte oss och tog med oss till Teleoptis kontor där vi fick hälsa på hennes nya kollegor och sen gick jag tillbaka till hotellet och satte mig vid skrivbordet.

Så flöt dagarna på ungefär så, med lite pauser för att ge oss ut och fixa olika bestyr. Mobilabonnemang, registrering hos myndigheterna och bankärenden blandat med jobb och utforskande av Shenzhen. Tunnelbanan är supersmidig och jättebillig, så vi har åkt runt en del. Ute är det mellan 26-36 grader och tokhög luftfuktighet, så efter en promenad är man ganska svettig. De första dagarna drog dessutom en tyfon in över landet i närheten, den var inte direkt över Shenzhen men gav ändå rejäla skyfall, vilket man får vara beredd på mest hela tiden. Paraply är alltid bra att ha med.

Ett axplock av våra upplevelser de två första veckorna kan nog sammafattas lite såhär: Shopping malls (hur stora som helst, vi har typ lärt oss att hitta i en av dem som heter Coco Park, och det ligger minst en vid varje tunnelbanestation känns det som), matexperiment (vissa lyckade, andra mindre så), fina områden (OCT Loft är jättemysigt med gallerier och små marknadsstånd) samt craft beer-pubar. Jag trodde lite att det skulle vara blaskig Tsingtao som gällde här, men det finns finöl att få lite varstans, något vi har tagit vara på. Speciellt min födelsedag som firades med pompa och ståt, eller iaf god öl och burgare. Lite vemodigt att inte fira på Näset, men det kändes helt okej ändå.

Lördag morgon fick vi så äntligen flytta in i vår lägenhet på 29:e våningen av 33 i huset Journey To The West Estate 2, i Shekou. Vi ägnade dagen åt att göra oss hemmastadda och tvätta all vår smutstvätt innan vi tog oss till Sea World för att undersöka. Ett helmärkligt ställe som i stort sett är några torg med cirka 180 restauranger som ligger runt ett stort skepp i en liten damm. Märkligt ställe, men fint och trevligt.

Nu är det måndag kväll, vi sitter på balkongen och väntar på att Sveriges match i VM ska börja och det är varmt och skönt. Hoppas ni har det fint därhemma, vi har det väldigt bra än så länge.

Osaka, Tokyo och robotar

Så var det dags att sammanfatta den sista biten av resan. Vi sitter nu på bussen ut mot flygplatsen och även om det är lite bittert att lämna Japan ska det bli väldigt skönt att komma hem igen. Det är mycket intryck och nya upplevelser hela tiden här, och jag ser fram emot lite lugn och ro hemma.

I utkanten av Kyoto tog vi in på Yaochi ryokan och tillbringade ännu en eftermiddag och kväll i yukatas, med onsenbad och en traditionell Kaisekimiddag. En välbehövlig vilopaus.

Dagen därpå, tisdag förmiddag, tog vi ett lokaltåg ut till Nara, en liten stad med en stor park med ännu fler tempel och rådjur och en jääääättestor Buddhastaty. Fint, men vid det här laget var vi lite mätta på tempel så vi tog ett annat lokaltåg vidare mot vår nästa destination, Osaka.

Osaka som stad hade vi ingen större koll på innan, så vi tillbringade onsdagen med att mest gå runt och upptäcka olika stadsdelar, bland annat expatområdet Amerikamura och den enorma täckta shoppinggatan Shinsaibashi-suji. Vi åt fantastiska ramen, drack japansk craftbeer och hade överlag väldigt trevligt men den allmänna känslan var ändå att Tokyo nog bar lite trevligare och mindre hårt.

På tal om Tokyo, det var ju där vi började vår resa och där vi skulle avsluta den, så torsdag morgon tog vi vårt sista Shinkansen tillbaka till huvudstaden. Vårt hotell denna gång låg i utkanten av Ginza, så på kvällen utforskade vi yakitori alley under tågspåren och hamnade på en izikaya där vi drack öl, “hoppy” (typ lättöl blandat med någon slags sprit) och åt små spett med kött. Mycket mysigt.

Fredagen gjorde vi som sig bör ett besök på fiskmarknaden innan vi gav oss ut och shoppade lite. En gata med bara affärer med köksgrejer, ett åttavåningarshus med bara kalendrar, anteckningsböcker och inslagspapper och lite vanliga klädaffärer hanns med innan det var dags att dra hem till hotellet och byta om till finkläder för att gå på Ise Sueyoshi, en restaurang vi hade bokat redan från Sverige. Där bjöds vi på en fantastisk kaisekimiddag av en stjärnkock som stod på andra sidan bänken från oss och förklarade varje rätt ingående, och hur alla ingredienser var från hans hemtrakt. Utsökt.

På lördagen tog vi oss tillbaka till våra gamla jaktmarker, först Shibuya för lite shopping och sen Shinjuku för äventyr. Det var nämligen dags för VR. Skidåkning och sjukhusskräck var ganska kul, men höjdpunkten var helt klart Mario Kart VR där vi körde mot varandra under skrik och skratt. Efter lite mat och en öl var det så dags för Robot Restaurant, det som många hade tipsat om som en upplevelse. Något det sannerligen var. Svårt att beskriva i ord, men “japanskt vansinne” ligger nära till hands.

Så var det då dags för sista dagen, söndagen. Vi delade upp oss en smula, vissa ville mer shoppa kläder men eftersom jag inte riktigt delar storlek med japaner så var jag mer intresserad av nördprylar. Jag och Martin åkte runt lite, först till Nakano Broadway, sen till Guitar Street och avslutningsvis till Akihabara, teknikmeckat i Tokyo med hus efter hus fyllda av allt möjligt och omöjligt inom teknik och nörderi. Överväldigande. Till slut var vi helt mätta på allt som hade med kommers att göra så vi avslutade med ett besök till Tokyo Skytree där vi fick se staden från 450 meters höjd. Även om man hade förstått att det var en stor stad var det kanske först där, när man såg hur staden bredde ut sig så långt man kunde se i natten åt alla håll, som vi insåg hur ofantligt gigantisk den faktiskt är.

En helt fantastisk resa, sammanfattningsvis, och även om jag är rätt så slut nu är jag glad att vi tog så mycket tid på oss och reste runt så mycket som vi gjorde. Hit kan jag verkligen tänka mig att återvända.

Himeji, Hiroshima och Miyajima

På väg från Kyoto stannade vi till i Himeji, ett av Japans mest kända slott, där vi vandrade runt tillsammans med tusentals andra människor. Ibland kanske man borde kolla upp så man inte åker till historiska platser på en nationell kulturhögtid, då alla andra vill göra samma sak. Hursomhelst var det väldigt fint.

När vi kom fram till Hiroshima möttes vi av resans första missöde, ett riktigt sunkigt hotell som vi hade bokat med inställningen “hur illa kan det vara?” eftersom det mesta var uppbokat. Efter lite mat (Okonomiyaki är fantastiskt!) och några öl lyckades vi ändå överleva natten och på lördagsmorgonen hittade vi ett nytt, mycket trevligare hotell.

Resten av förmiddagen promenerade vi runt i minnesparken och på museet, en oerhört stark upplevelse. Hemskt men ändå hoppfullt, och mycket tankar på mormor Ebba och hennes jobb mot kärnvapen.

Efter detta behövde vi något upplyftande, så på eftermiddagen gick vi till Shukkeien, en underbar trädgård där vi promenerade runt bland dammar och träd, matade karpar och drack te. Som balsam för själen.

På söndagen åkte vi ut till Miyajima, en ö utanför Hiroshima där vi tog en linbana upp till toppen av Mt Misen som vi sedan vandrade nerför. Maffig utsikt och trötta ben botades med en båttur hem och mer Okonomiyaki. Efter det gav vi oss ut i natten, besökte karaokerum och rockbarer innan det var dags att ta sig hem till hotellet för några timmars sömn. Nu sitter vi på tåget tillbaka mot Kyoto där vi ska bo på ett Ryokan, en typ av värdshus med onsenbad och mycket god mat, något jag ser mycket fram emot. På återseende!