Month: November 2017

Så var det dags att sammanfatta den sista biten av resan. Vi sitter nu på bussen ut mot flygplatsen och även om det är lite bittert att lämna Japan ska det bli väldigt skönt att komma hem igen. Det är mycket intryck och nya upplevelser hela tiden här, och jag ser fram emot lite lugn och ro hemma.

I utkanten av Kyoto tog vi in på Yaochi ryokan och tillbringade ännu en eftermiddag och kväll i yukatas, med onsenbad och en traditionell Kaisekimiddag. En välbehövlig vilopaus.

Dagen därpå, tisdag förmiddag, tog vi ett lokaltåg ut till Nara, en liten stad med en stor park med ännu fler tempel och rådjur och en jääääättestor Buddhastaty. Fint, men vid det här laget var vi lite mätta på tempel så vi tog ett annat lokaltåg vidare mot vår nästa destination, Osaka.

Osaka som stad hade vi ingen större koll på innan, så vi tillbringade onsdagen med att mest gå runt och upptäcka olika stadsdelar, bland annat expatområdet Amerikamura och den enorma täckta shoppinggatan Shinsaibashi-suji. Vi åt fantastiska ramen, drack japansk craftbeer och hade överlag väldigt trevligt men den allmänna känslan var ändå att Tokyo nog bar lite trevligare och mindre hårt.

På tal om Tokyo, det var ju där vi började vår resa och där vi skulle avsluta den, så torsdag morgon tog vi vårt sista Shinkansen tillbaka till huvudstaden. Vårt hotell denna gång låg i utkanten av Ginza, så på kvällen utforskade vi yakitori alley under tågspåren och hamnade på en izikaya där vi drack öl, “hoppy” (typ lättöl blandat med någon slags sprit) och åt små spett med kött. Mycket mysigt.

Fredagen gjorde vi som sig bör ett besök på fiskmarknaden innan vi gav oss ut och shoppade lite. En gata med bara affärer med köksgrejer, ett åttavåningarshus med bara kalendrar, anteckningsböcker och inslagspapper och lite vanliga klädaffärer hanns med innan det var dags att dra hem till hotellet och byta om till finkläder för att gå på Ise Sueyoshi, en restaurang vi hade bokat redan från Sverige. Där bjöds vi på en fantastisk kaisekimiddag av en stjärnkock som stod på andra sidan bänken från oss och förklarade varje rätt ingående, och hur alla ingredienser var från hans hemtrakt. Utsökt.

På lördagen tog vi oss tillbaka till våra gamla jaktmarker, först Shibuya för lite shopping och sen Shinjuku för äventyr. Det var nämligen dags för VR. Skidåkning och sjukhusskräck var ganska kul, men höjdpunkten var helt klart Mario Kart VR där vi körde mot varandra under skrik och skratt. Efter lite mat och en öl var det så dags för Robot Restaurant, det som många hade tipsat om som en upplevelse. Något det sannerligen var. Svårt att beskriva i ord, men “japanskt vansinne” ligger nära till hands.

Så var det då dags för sista dagen, söndagen. Vi delade upp oss en smula, vissa ville mer shoppa kläder men eftersom jag inte riktigt delar storlek med japaner så var jag mer intresserad av nördprylar. Jag och Martin åkte runt lite, först till Nakano Broadway, sen till Guitar Street och avslutningsvis till Akihabara, teknikmeckat i Tokyo med hus efter hus fyllda av allt möjligt och omöjligt inom teknik och nörderi. Överväldigande. Till slut var vi helt mätta på allt som hade med kommers att göra så vi avslutade med ett besök till Tokyo Skytree där vi fick se staden från 450 meters höjd. Även om man hade förstått att det var en stor stad var det kanske först där, när man såg hur staden bredde ut sig så långt man kunde se i natten åt alla håll, som vi insåg hur ofantligt gigantisk den faktiskt är.

En helt fantastisk resa, sammanfattningsvis, och även om jag är rätt så slut nu är jag glad att vi tog så mycket tid på oss och reste runt så mycket som vi gjorde. Hit kan jag verkligen tänka mig att återvända.

På väg från Kyoto stannade vi till i Himeji, ett av Japans mest kända slott, där vi vandrade runt tillsammans med tusentals andra människor. Ibland kanske man borde kolla upp så man inte åker till historiska platser på en nationell kulturhögtid, då alla andra vill göra samma sak. Hursomhelst var det väldigt fint.

När vi kom fram till Hiroshima möttes vi av resans första missöde, ett riktigt sunkigt hotell som vi hade bokat med inställningen “hur illa kan det vara?” eftersom det mesta var uppbokat. Efter lite mat (Okonomiyaki är fantastiskt!) och några öl lyckades vi ändå överleva natten och på lördagsmorgonen hittade vi ett nytt, mycket trevligare hotell.

Resten av förmiddagen promenerade vi runt i minnesparken och på museet, en oerhört stark upplevelse. Hemskt men ändå hoppfullt, och mycket tankar på mormor Ebba och hennes jobb mot kärnvapen. 

Efter detta behövde vi något upplyftande, så på eftermiddagen gick vi till Shukkeien, en underbar trädgård där vi promenerade runt bland dammar och träd, matade karpar och drack te. Som balsam för själen.

På söndagen åkte vi ut till Miyajima, en ö utanför Hiroshima där vi tog en linbana upp till toppen av Mt Misen som vi sedan vandrade nerför. Maffig utsikt och trötta ben botades med en båttur hem och mer Okonomiyaki. Efter det gav vi oss ut i natten, besökte karaokerum och rockbarer innan det var dags att ta sig hem till hotellet för några timmars sömn. Nu sitter vi på tåget tillbaka mot Kyoto där vi ska bo på ett Ryokan, en typ av värdshus med onsenbad och mycket god mat, något jag ser mycket fram emot. På återseende!

Hej hej bloggen (och vänner, familj och jag själv i framtiden). Nu sitter vi åter på ett Shinkansen och susar ut Kyoto där vi tillbringat de senaste dagarna. En riktigt toppenstad som jag verkligen skulle kunna tänka mig att återvända till.

Innan dess var det som sagt Hakone, en slags kurort uppe i ett berg med en vulkan, där man badar i varma källor och tar det lugnt. Vi fick åka tåg, cable car och slutligen linbana för att komma upp till vårt hotell, där vi på nytt njöt av onsen, traditionellt japanskt bad, denna gång utomhus med utsikt över Fuji. Ganska magiskt. På vägen uppför berget stannade vi även till på Hakone open air museum, ett utom- och inomhusmuseum med skulpturer från hela världen och konst av Picasso.

På tisdagen vaknade vi pigga och stärkta och efter ett snabbt bad till (det gäller ju att passa på) checkade vi ut och tog linbanan ner till Lake Ashi där vi bordade ett hiskeligt “sjörövarskepp” som passande nog var döpt till “Vasa – the lion of northern Europe”. Som tur var verkade det mer sjövärdigt än sin namne och tog oss säkert över sjön, till buss och åter mer tåg.

Framåt tisdagseftermiddagen rullade vi så in i Kyoto och tog oss smidigt till vårt hotell, Gracery, varpå vi gav oss ut för lite kvällsmat. Via internet hittade vi Chabu chabu, och efter ganska mycket köande (alla andra turister hade nog googlat fram samma ställe) belönades vi med supergoda gyoza. Ett besök på en rockbar och lite dart på en bar full av berusade japanska affärsmän fick avrunda kvällen rätt tidigt eftersom vi ville upp tidigt och turista ordentligt dagen därpå.

Onsdagen tillbringade vi till stor del gåendes, genom Kyoto, runt i tempel och genom trånga gränder. Vacker natur blandat med gulliga hus, imponerande pagodor och små stånd och butiker med allt möjligt och omöjligt till salu. Torsdagen bjöd på mer av samma, men denna gång var fokuset mer på slott. Nijon-jo och det kejserliga palatset var mäktiga platser med massor av historia om maktkamp och traditioner hos samurajerna och kejsaren. Med våra smidiga tågpass gjorde vi även snabb avstickare till Fushiri Inari och gick genom hundratals röda portar. 

Efter allt gående var vi helt slut i fötterna, men lite vila och vin på hotellet hjälpte snabbt och vi googlade fram en restaurang som lät bra. När vi kom fram var det dock helt fullt så vi tog helt sonika stället bredvid vilket visade sig vara ett lyckokast.Jag är inte odelat övertygad om all japansk mat, en del smaker och konsistenser kan vara knepiga, men överlag är det mesta kanongott och när det är riktigt bra, som det var här, är det helt utsökt.

Idag gick vi upp tidigt för att hinna packa och hänga på låset till Aritsugu, en knivbutik som är berömd för sitt hantverk där Jenny hade shoppat loss dagen innan. Efter lite betänketid på kvällen kände både jag och Martin att en japansk kniv skulle vara en utmärkt souvenir och som tur var öppnade de redan nio så vi kunde fixa det innan det var dags att checka ut och lämna Kyoto för denna gång. Som sagt, jag hoppas verkligen att jag en dag kan återvända!